FÖRVANDLA SKIT TILL ROSOR

Jag har en osedvanligt klok väninna som när något riktigt trist händer säger att hon ska förvandla denna gödsel till rosor. Det är en metafor som jag tycker är vacker. Att verkligen försöka göra något bra av en tuff, tråkig erfarenhet, är onekligen lättare sagt än gjort. Men det blir mindre svårt om man medvetet väljer vad man ska göra och visualiserar den vackra rosen när man är fast och trampar i det jobbiga.

Just nu går mänskligheten igenom en av de tuffaste perioderna på många decennier.  Alltför många människor dör en ångestfylld, alldeles för tidig, död. Äldre är ensamma,  isolerade rädda för att smittas av dem som kommer för att hjälpa dem. Företag går i konkurs, arbetslösheten ökar dramatiskt världsekonomin är skörare än under depressionen. Svälten griper miljontals som en direkt och indirekt konsekvens av viruset.

Alla gör olika typer av uppoffringar för att  pandemin ska skörda så få offer som möjligt och minimera skadan på samhället. Allt från isolerade äldre, som inte får träffa barn och barnbarn till studenter som planerat och sparat till sitt efterlängtade firande.

Men nu är också tillfället att börja bestämma hur vi vill leva postpandemin. Det här är en möjlighet att ändra saker – både på makro och mikroplanet. Vi är som trädgårdsmästaren som rensar och beskär för att bereda väg för det nya.

Vi kan börja med att hålla upp spegeln och ställa oss frågan vad som är viktigt – på lång och kort sikt? Vad kan jag rensa bort i min vardag och verksamhet som faktiskt inte är viktigt, känns värdefullt. Då menar jag inte Marie Kondo rensa, utan snarare tänka vanor och beteenden som som vi av bara farten fortsätter med. Det kan vara allt från att reflexmässigt ta bilen till jobbet till att stillatigande se beslut fattas som man inte kan stå för.

Det andra är – vad fungerar inte bra och hur kan jag förändra det? Både på nationell, internationell och individuell nivå. Till exempel hur många länder agerar för att roffa åt sig utrustning före andra genom att stoppa leveranser att sjukvårdsutrustning som redan är beställd och betald. Eller äldreomsorgen, där de många timvikarierna och ibland vinstjakten drabbar alla, de äldre, medarbetarna och samhället. Eller på individnivå där vi alla fattar mer eller mindre eftertänksamma beslut. 

Det tredje är att krisen nu verkligen visar vem vi är och vem vi vill vara. De många anställda inom vården som kämpar dag och natt. Alla de företag som ställer om sin produktion för att tillverka handsprit och skyddsutrustning och säljer till självkostnadspris till vården. Alla de forskare som försöker finna tester eller vaccin. Alla frivilliga som anmäler sig till vården för att avlasta och grannar som hjälper de 1,7 miljoner svenskarna som är över 70 plus. 

Sen finns de företag och personer som, inte försöker tjäna samhället, utan tjäna på krisen. Till exempel genom att tredubbla priset på de skyddsprodukter som behövs, genom ge höga aktieutdelningar samtidigt som de tar del av regeringens krispaket eller de som direkt fuskar till sig pengar genom permitteringar som bara sker på papperet. Det finns en speciell plats i helvetet för dem som försöker tjäna på kriser som denna. Om man ser den typen av beteenden tycker jag att det är civilkurage att anmäla – det handlar inte om angiveri, utan faktiskt rent civilkurage och att pengarna går dit de verkligen behövs. 

Om vi alla tänker efter, på djupet, så tror jag att vi går klokare och bättre rustade, efter denna kris. Om vi är kreativa och ödmjuka så kan vi, genom många förändringar, leva ett liv och organisera ett samhälle som vi kan vara stolta över. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.