Hösten
Varför har vi egentligen semester?
Idag, den sista skälvande dagen i juni, börjar många av oss gå in i en slags semesterkänsla, som kan inbegripa allt från djupaste vemod till en magnetisk längtan efter något, som vi ibland vet vad det är, ibland inte alls.
Även om industrisemestern, då Sverige i princip stod stilla i juli, känns någorlunda avlägset, är ändå semestern som en slags hägring som många har som en målbild när det är som allra tuffast med krav på olika typer av leverans.
Medan det för andra är en källa till ångest för att man inte kommer att kunna ge sina barn allt det där som man önskade, för att sommarlovet är oceaner av tid och den egna plånboken som ett läckande såll.
Jag har jobbat ganska många år internationellt och en sak som många kolleger, framförallt från USA och Japan, har varit extremt avundsjuka på, är vår sammanhängande sommarsemester.
Men är det egentligen en självklarhet, för vilka, och egentligen varför? En allra första lagstiftningen i Sverige om rätten till semester kom ett år innan andra världskriget började. Enligt den lagen gavs alla som var anställda rätt till två veckors semester. 13 år senare utökades den rätten till tre veckor och 1963 blev det fyra veckor. Den nu gällande lagen om fem veckor trädde i kraft 1978. Sen har vi såklart våra nio betalda officiella helgdagar, så det är faktiskt inte fy skam att ha denna betalda ledighet. (för alla dem som inte tillhör det nya prekariatet som lever i en mer oviss, eller för en del, friare tillvaro med obetald semester).
Andra länder har lite olika villkor. I Japan till exempel har man rätt till 10 dagars betald semester per år. I USA finns igen lagstadgad rätt till semester alls utan rätt till semester regleras via anställningsavtalen. Genomsnittsamerikanen i privat sektor har 10 dagars betald semester och sex betalda officiella helgdagar (fast sen är många väldigt skickliga på att logga ut tidigt på fredagar om jag ska vara helt ärlig;-) De länder i Europa som garanterar de anställda längst sammanhållande semester är Sverige, Finland, Norge, Danmark och Nederländerna. I Sverige och Finland kan anställda kräva 4 veckors sammanhängande semester. I vissa andra länder garanteras ingen sammanhängande semester alls.
Idag ger alltså svensk lag alla heltidsanställda rätt till 25 semesterdagar och rätt att ta ut fyra veckors sammanhängande semester i juni, juli och augusti. Så för att vara helt tydlig. Semester innebär alltså att den anställde enligt lag inte har något arbetsrelaterat ansvar. Under semestern behöver du därför inte vara anträffbar eller tillgänglig på något sätt och har rätt att resa vart som helst. Du behöver inte kolla dina mejl på kvällen eller förbereda olika uppgifter. Tanken är faktiskt att du ska logga ut. Vila.
Många idag ställer sig kanske frågan hur semestern ska avnjutas. Det gjorde även många under första halvan av 1900-talet – och det fanns ett folkhälsointresse av att semestern inte slösade bort på att festa, supa och slåss. Därför fanns det gräsrotsrörelser som försökte möjliggöra till olika upplevelser. 1939 skrev Svenska Turistföreningen guiden ’Tolv Dagars Semester”. Det var en slags handbok för turistandet i Sverige under första halvan av förra decenniet för att uppleva friluftsliv och friheten i hela Sverige. Vandrarhem som vi kunde vandra emellan byggdes ut som en del av det av det svenska folkhemmet.
Jag tänker att vi åter kan skörda frukterna av de initiativ som togs då, idag när många av oss ska fira hemester. Vandra olika leder, ta in på de fina vandrarhem som finns runt om i Sverige och njuta av det som vi ibland tar för givet.
Och komma ihåg några saker.
Du behöver inte ha de senaste superdyra vandrarkängorna eller en supercool vattentät ryggsäck. Och du kan faktiskt också välja att vara onåbar. För det är en lagstadgat rättighet.
Ha en finfin sommar,
Tjingeling,
Eva
FÖRVANDLA SKIT TILL ROSOR
Jag har en osedvanligt klok väninna som när något riktigt trist händer säger att hon ska förvandla denna gödsel till rosor. Det är en metafor som jag tycker är vacker. Att verkligen försöka göra något bra av en tuff, tråkig erfarenhet, är onekligen lättare sagt än gjort. Men det blir mindre svårt om man medvetet väljer vad man ska göra och visualiserar den vackra rosen när man är fast och trampar i det jobbiga.
Just nu går mänskligheten igenom en av de tuffaste perioderna på många decennier. Alltför många människor dör en ångestfylld, alldeles för tidig, död. Äldre är ensamma, isolerade rädda för att smittas av dem som kommer för att hjälpa dem. Företag går i konkurs, arbetslösheten ökar dramatiskt världsekonomin är skörare än under depressionen. Svälten griper miljontals som en direkt och indirekt konsekvens av viruset.
Alla gör olika typer av uppoffringar för att pandemin ska skörda så få offer som möjligt och minimera skadan på samhället. Allt från isolerade äldre, som inte får träffa barn och barnbarn till studenter som planerat och sparat till sitt efterlängtade firande.
Men nu är också tillfället att börja bestämma hur vi vill leva postpandemin. Det här är en möjlighet att ändra saker – både på makro och mikroplanet. Vi är som trädgårdsmästaren som rensar och beskär för att bereda väg för det nya.
Vi kan börja med att hålla upp spegeln och ställa oss frågan vad som är viktigt – på lång och kort sikt? Vad kan jag rensa bort i min vardag och verksamhet som faktiskt inte är viktigt, känns värdefullt. Då menar jag inte Marie Kondo rensa, utan snarare tänka vanor och beteenden som som vi av bara farten fortsätter med. Det kan vara allt från att reflexmässigt ta bilen till jobbet till att stillatigande se beslut fattas som man inte kan stå för.
Det andra är – vad fungerar inte bra och hur kan jag förändra det? Både på nationell, internationell och individuell nivå. Till exempel hur många länder agerar för att roffa åt sig utrustning före andra genom att stoppa leveranser att sjukvårdsutrustning som redan är beställd och betald. Eller äldreomsorgen, där de många timvikarierna och ibland vinstjakten drabbar alla, de äldre, medarbetarna och samhället. Eller på individnivå där vi alla fattar mer eller mindre eftertänksamma beslut.
Det tredje är att krisen nu verkligen visar vem vi är och vem vi vill vara. De många anställda inom vården som kämpar dag och natt. Alla de företag som ställer om sin produktion för att tillverka handsprit och skyddsutrustning och säljer till självkostnadspris till vården. Alla de forskare som försöker finna tester eller vaccin. Alla frivilliga som anmäler sig till vården för att avlasta och grannar som hjälper de 1,7 miljoner svenskarna som är över 70 plus.
Sen finns de företag och personer som, inte försöker tjäna samhället, utan tjäna på krisen. Till exempel genom att tredubbla priset på de skyddsprodukter som behövs, genom ge höga aktieutdelningar samtidigt som de tar del av regeringens krispaket eller de som direkt fuskar till sig pengar genom permitteringar som bara sker på papperet. Det finns en speciell plats i helvetet för dem som försöker tjäna på kriser som denna. Om man ser den typen av beteenden tycker jag att det är civilkurage att anmäla – det handlar inte om angiveri, utan faktiskt rent civilkurage och att pengarna går dit de verkligen behövs.
Om vi alla tänker efter, på djupet, så tror jag att vi går klokare och bättre rustade, efter denna kris. Om vi är kreativa och ödmjuka så kan vi, genom många förändringar, leva ett liv och organisera ett samhälle som vi kan vara stolta över.
.
Fashionistan och flödet
Jag känner en riktig fashionista, vi kan kalla henne F. Hon står ofta på scenen, är en skicklig mellanchef i en global organisation och behöver vara snyggt, sobert klädd – både privat och på jobbet. Ena dagen har hon en glittrig Donna Karan, för att nästa dag ha en stram Tiger dräkt med en sidenknytblus. Man skulle kunna tro att hennes klädbudget på en vecka motsvarar Kebnekaises meterantal i kronor. Men den är numera, i sämsta fall, noll. Många gånger är klädflödet istället en intäkt. Efter att ha läst ’Från Frustration till Flow’ tog F tag i sitt klädflöde, från början till slut, från hur inköpen såg ut, hur hon tog hand om alla kläder till vad som hände med dem när hon inte längre ville ha dem.
Hon började med att analysera kostnaden, hur mycket hon la ner på att shoppa loss på kläder och insåg att en månads klädinköp motsvarade en flygresa tur och retur till Mauritius. Nu är det ju inte så att F är stenrik, hon har en medelhög chefslön inom privata näringslivet, men när det närmade sig lön, så var pengarna av någon outgrundlig anledning slut och resorna som hon ville göra kändes som en hägring.
F insåg också, att förutom att slösa pengar, så slösade hon också mycket tid. Hon ville vara snyggt klädd men tyckte inte att det var särskilt kul att gå och leta efter kläder och hon blev ganska bestört när hon såg hur mycket hon ägnade åt denna sysselsättning.
Nuläget förfärade F, när hon fick svart på vitt hur det faktiskt såg ut:
Kostnad: I genomsnitt 8200 sek/månad. Det låter otroligt högt men betänk att det handlar om skor, kläder, sportkläder och accessoarer (väskor, bijouterier osv) osv. Ibland slit och släng men ofta ganska dyra designkläder.
Förvaring: Garderober för alla kläder, skor och väskor upptog sammantaget 6,5 kvadratmeter i hennes bostadsrätt på Söder, en tvåa. Det genomsnittliga priset per kvadratmeter i SOFO på Söder, där hon bor, är horribla 88 000 sek. Det innebar att den bostadsyta där hon förvarade alla kläder var värd 570 000 sek. Mer än en halv miljon för en garderob, det är onekligen ganska mycket. Totala boytan i tvårumslägenheten är 42 kvadratmeter, med andra ord var 15 procent av lägenheten klädförvaring – eller lager – för att använda LEAN språk.
Tid: Hon ägnade totalt ca 20 timmar i månaden på något som hon faktiskt inte tyckte var roligt, utan bara ett nödvändigt ont. Eftersom hon hade så många garderober och ganska stor oordning så ägnade hon också en hel del tid åt att leta efter kläder, ca 8 timmar i månaden.
Miljöpåverkan: När hon också räknade ut sitt ekologiska fotavtryck insåg hon att att hennes klädkonsumtion stod för en hel del av hennes negativa påverkan på klimat och naturens resurser. Det var den enskilt största förändringen som hon kunde göra.
F hade visserligen insett priset för hennes kläder var högt, men när hon insåg hela bilden bestämde hon sig för en förändring, för plånbokens, planetens skull och inte minst för sig personligen. F definierade ett önskat läge och ett antal saker hon behövde göra för att nå dit. Det önskade läget var att hon skulle ha ett klädflöde som skulle vara cirkulärt, det som skulle gå att återvända skulle återanvändas och hon skulle bara köpa vintage. Hon fattade beslutet att hon skulle gå plus minus noll genom att sälja kläder som hon inte längre ville ha.
F bestämde sig för att göra sig av med kläder, som hon inte längre använde och på så vis frigöra utrymme och få igen en del av pengarna. Det skulle också vara lättare att hitta de kläder hon ville ha. Hon delade upp kläderna i sälja, skänka och slänga (den enda kategori som hamnade i slänga var om de var trasiga och inte gick att laga och om det var underkläder). Eftersom det många gånger var designkläder kunde hon lägga ut det på Tradera. På två månader drog hon in det som hon normalt konsumerade kläder under samma tidsperiod – 16 000 kronor.
Hon gav bort en hel del till väninnor och bekanta (jag var en av de lyckligt lottade därför är jag insatt i historien) Tre garderober åkte ut och hon kunde äntligen göra en avskild meditationshörna i vardagsrummet.
Sen bestämde hon sig för att bara köpa vintage och att laga kläder när de gick sönder och fortsätta att kontinuerligt sälja på Tradera. Hon och ett par väninnor med samma storlek har också börjat byta kläder med varandra, de träffas, dricker vin, testar och bytlånar kläder en gång i månaden.
F slutade också köpa slit och släng kläder, som hon använde ett par gånger och sen, ofta bara slängde.
F är numera stolt över att inte längre vara en av de som bidrar negativt till klimatförändringarna. Enligt FN:s handelsorgan UNCTAD släpper klädindustrin ut mer växthusgaser än flyget och sjöfarten ihop. Den trendkänsliga svensken är riktigt bra på slit och släng, medelsvensken köper 13 kilo kläder per år och slänger 8 kilo per år. Så här ser klimatpåverkan ut från klädindustrin: 3,1 % vid transport till affärerna, 10, 8 om vi tar bilen till affären för att köpa jeansen, 2,9 står tvätten för och 2,8 för att ta hand om dem när vi slängt dem. Men den stora klimatpåverkan 80.4 sker vid själva tillverkningen (från bomullsodlingen till textilfabriken)
Det som tidigare varit ett problem, blev en passion. Något som hon tidigare skämdes lite för, blev något som hon nu är stolt över. För det är det som händer när man börjar jobba med små ständiga förbättringar av flöden, där man kan påverka mycket.